Direktlänk till inlägg 10 januari 2007
Tidigare ikväll hade jag tänkt skriva en blogg om hur nervös jag var inför morgondagens läkarbesök, igen. Och sen avsluta med att "om vi bara får en OK-stämpel i rumpan så har vi medgivandet i hamn!"... Ikväll har jag dock fått ett telefonsamtal, ett mycket ledsamt sådant, som gjorde att jag återigen tänker om och landar hårt i verkligheten. Utan att skriva för mycket om själva samtalet (too private och av hänsyn till de inblandade *kramar om hårt i tanken*) så kan jag säga att jag återigen tar flera steg tillbaka i mina drömmar om syskon till vår änglapojke Viktor. Det är långt ifrån klart bara för att vi får ett OK imorgon. Ett OK från Familjerätten på att bli föräldrar igen. Ett OK i nämnden. Det är en lång resa kvar fortfarande... Jag är tacksam för varje litet steg vi kommer vidare i denna enormt långa och krävande process och hoppas innerligt att det kommer vara värt varenda tår i slutändan. Jag vill hoppas.Jag vill tro det.Jag vill orka. Bara lite till...
Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.
Hur går det med vikten då? Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...
"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...